Julstämning och hemlängtan

Det finns tillfällen då allt känns så underbart perfekt. Ögonblick då man svävar på moln. Positivt inställd till allt, eller iallafall det mesta. Herregud va den här stan är vacker. Herregud vad alla nya människor jag mött är härliga. Herregud va barnen är söta.

Jag är så tacksam att jag fick den här chansen, att jag fick andas i en ny stad. En stad som lever.

Men igår var jag inte stark. Det började på natten. Jag vaknade kallsvettig med en stor klump i halsen och nära till tårar, mardrömmar. Inte vilka mardrömmar som helst, utan den sorten som känns som en smäll på käften. En dröm som tog ner mig från mitt lilla berg av inre lycka jag suttit på och kastade ner mig några tusen meter.

Allt här, allt som känts så nytt, så spännande och så fint kändes bara meningslöst. Hem, jag vill hem. Hem nu! Vad gör jag här? Vem är alla dessa människor? Jag känner ingen egentligen, finns ingen jag kan träffa som känner mig. Hade någon gett mig en flygbiljett så vet jag inte vad jag gjort.

Sen ringde Sanna, Agnes skulle göra middag till oss, vi skulle dricka Glühwein och ha det mysigt. Jag kände inte alls för det, ville bara dra täcket över huvudet och äta choklad. En speciell någon hemifrån ringde, och jag fick tala ut och det behövdes. "Du har ju varit hemifrån snart 90 dagar, det är inte lätt för någon..", så sa han. Har jag faktiskt varit borta 90 dagar? Jo, nästan. 89 dagar idag. Att få höra att jag varit här så länge, det fick mig att känna mig bättre till mods, lite.

Jag tog mitt förnuft till fånga till slut och beslöt mig för att joina tjejerna, tur var väl det. Agnes hade gjort fin middag till oss, räkpastasallad, bröd, fetaost och en massa vin. Lisa hade med sig italiensk kaka, vi drack Glühwein (glöggvin) och åt choklad. Det doftade julstämning i hela lägenheten, hennes tokiga grannar hade över 10 lysande halvmetershöga tomtar på sin balkong. Det närmar sig jul, tänkte jag. Och med den tanken försvann alla dumma tankar.

Om 33 dagar kommer jag hem.