att fånga en fjäril

Jag har ett hem bort i skogen, snårigt och svart, där har du aldrig vart
Där faller löven om våren.
Där har jag gjort mig en kvart, i dom djupaste snåren.

Vi skulle aldrig ha mötts, när vi fötts
på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan oss ibland.
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst.

Men ändå, vi ses igen vi två

Finsk frukost

Detta blev mitt morgonmål: Kultakatriina-kaffe och en Reissumies-smörgås med Enilett-smör och leverpastej. Muuuuuuuuums! Familjens f.d Au Pair är på besök och hade med sig brödet till mig, jag blev barnsligt glad. Motsvarigheten till Reissumies finns inte att hitta här!

Nu ska jag njuta en stund till av de finska smakerna, sen ska jag göra mig i ordning och träffa Lisa och åka till Zurich. Sanna ska möta upp oss och sen blir det shopping och lunch! Ikväll blir det förfest med Schweizare och poker (?) och efter det utgång! Fredag ♥

Darling you got to let me know

.. should I stay or should I go?

Jag har varit här i 5 månader nu.
Fem månader.
I Luzern. Över 20 veckor.

Jag har shoppat, festat, rest, jobbat, druckit kaffe.
Och njutit som aldrig förr.
Allt med ett leénde på läpparna, för det mesta.

Var livet som au pair som jag tänkt mig? Nej, det vågar jag inte påstå. Det innebar nog mer slit än jag trodde. Varje kväll när jag lägger mig ner för att sova är jag utmattad. Fast på ett bra sätt ändå, vet att jag gör mitt bästa hela tiden. Vill att barnen ska vara glada och nöjda, att föräldrarna ska vara nöjda. För varje dag som går, blir barnen sötare och intressantare. För var dag blir de mer som min familj, allihop. Inte som den familj jag har och saknar hemma i Finland, men här i Schweiz så är de min familj och jag är glad att jag fått lära känna dem.

Förstår inte hur jag ska hinna med allt jag vill se och göra innan det är dags att åka hem i sommar. Just därför, p.g.a allt här som fortfarande känns så spännande och nytt. Just därför, blev jag lite omtumlad när de frågade om jag har lust att stanna längre, ett halvår eller ett helt år. Detta skulle innebära en hel del ändringar för oss alla, eftersom de kommer att ta sitt pick&pack och flytta till Zurich till hösten. Ett nytt år i en ny stad, en stad som jag fascinerats av varje gång jag besökt den. En stad med lägre mys-faktor, men mer att upptäcka.

Jag har inte bestämt mig för något än. Trodde ju att jag var säker på vad mitt svar skulle bli utifall att de skulle fråga, nu är jag inte så säker längre. Zurich lockar. Att skjuta upp mina studier ett år till lockar förstås inte.

Oh well, time will tell. I guess.

Jag är inte skyldig nån nåt längre

Ikväll var jag babysitter igen. Det var mina tre + två till, en tjej och en kille. Värdmamman hade förberett pasta med köttfärssås, den supergoda varianten. Veckoslutets godaste, första och förmodligen sista riktiga måltid! Efter middag såg vi Bolt som J. laddat ner kvällen till ära. Så där satt vi, fem barn och en halvvuxen* jag. Och som vanligt var det jag som gillade filmen mest, humorn var på topp! Det var inte så kul i slutet dock, när filmen hakade upp sig och sista scenen var ett enda myrornas krig. Gissa vem som var mest besviken?

Och vad mer.. Jo, det första min värdmamma sa när jag kom in var att hon behövde prata med mig om något. Jag fick samma känsla man fick i högstadiet när man blev tillsagd att gå till rektorns kontor och prata. Men det var inte så illa.

Det visade sig att Gretas nya lärare från skolan ringt och pratat med S. om mig, om hur gullig hon tyckte jag var med barnen och hur trevlig jag var. Hon har en 3-årig son, Theo, som är helt galet söt. Theo går på samma klass som min 3-åring och varje dag går han i skola från 8-16. Obarmärtigt länge för en sån liten pys. Hon undrade om jag kunde ta hem Theo några dagar i veckan, så att han åtminstone skulle få några lättare dagar, jag skulle självklart få extra betalt. Vi bestämde att den kommande veckan får bli ett test, se om det funkar. Han verkar vara så himla snäll så det ska nog gå bra. Dessutom tror jag att det kan underlätta med två 3-åringar istället för en, så får dom leka så länge jag sörplar kaffe. Eeeh, skämt åsido.

Ända sen jag kom har jag sparat mynt i en burk. Som så många andra är jag extremt dålig på att använda mynt, vet inte varför, det bara stör mig så extremt att plocka i dem. Eller överhuvudtaget röra i dem... Hursomhelst så räknade jag dem nyss och kom fram till att där i den lilla burken fanns tillräckligt med pengar för digitalkameran jag tänkt köpa, nice.

Imorgon ska jag nog på äventyr av nåt slag. Det är på tiden!

Gute nacht!

*(uttrycket halvvuxen uppstod när jag och 5-åringen tjafsade om min ålder. Han envisades med att påstå att jag var lika vuxen som hans föräldrar medan jag höll hårt på att jag var lika mycket barn som han. "Näe men för oss är ju du vuxen, annars kan inte du få tå hand om oss ju!" Okej, så kanske jag inte är ett barn. Men jag är åtminstone inte helvuxen än.)

The babysitter

Det är torsdag kväll och jag är nersjunken i soffan hos familjens. Pojkarna, som delar rum, ligger fortfarande och fnissar fast de borde sovit sött för en hel timme sen. Jag har ingen lust att tjata mer idag så jag låter dem hålla på.

Min dag har varit en enda röra och tiden har gått alltför snabbt, mina 10-timmars dagar känns inte lika oändliga nu som de gjorde i början. Och det bästa, om några timmar tar jag helg.

Som ni märker har jag inget nytt att komma med ikväll. Eller jo, egentligen har jag ju det, men det blir till nästa bloggning...

Nu blir det film, Along came Polly.

Sunday, bless you

Länge sen jag har vaknat på en söndag och mått så här bra. Var ute med de tre blondinerna igår, första gången sen jag kom tillbaka. Och vi förfestade lite i min lya. Och vi pratade och skrattade. Och vi dansade vid Black Sheep. Och det var jävligt kul!

Idag ger min kropp mig tydliga signaler om vad den egentligen tycker om rödvin. Det blir nog öl i fortsättningen. Oh well, inget som inte min kompis Burana kan hjälpa mig med, hoppas jag.

Nu ska jag diska, hoppa i duschen och åka in till stan för att träffa tjejerna. Det står ice-skating på programmet. Av någon anledning tvekar jag på att det blir speciellt graciöst just idag, men vi får väl se! Och ikväll ska jag se Lipstick Jungle, äta gott och bygga pussel! Mysdaag!

Puss på er!

Ms Sanna, Ms Agnes und Ms Lisa

A joy you can't keep in

Min värdpappa frågade mig igår, om jag kunde vara så vänlig och komma en kvart tidigare idag så att han skulle hinna med ett tidigare tåg. Eftersom han frågade så snällt så befann jag mig kvart över sju i familjens hall. Det var mörkt. Inga ljud hördes utom snarkningar från pappans rum. Den lilla elaka saken på min högra axel så åt mig att väcka honom så obarmhärtigt som möjligt, den mesiga lilla saken på vänster axel sa åt mig att tänka på barnen. Så det blev en mittemellan jobbig väckning, gick helt kallt in till hans sovrum och ropade godmorgoooon flera gånger, tills han slutligen svarade: amen vad i helvete! Ja, så går det när man har en oskyldig tjej att stiga upp för tidigt i onödan. I will show no mercy.

Idag har jag handlat presenter, och insett att jag nog har en talang när det gäller att köpa presenter till barn. Det blir liksom alltid rätt! Det blev ett besök till Toys R' Us, ljuvligt. Den mogna Heidi försökte lugnt och sansat gå omkring och se på leksakerna, känna på materialen och jämföra priser. Det lilla barnet i mig tog snart över, och jag kunde inte låta bli alla "TRY ME" knappar, hann även spela lite Guitar Hero. Gick därifrån med två presenter till små barn, en Puzzle Ball med The Simpsons motiv till mig själv och sockervaddsgodis. Riktigt nöjd.

Min stegräknare ljuger, det måste den göra. Det rekommenderade antalet steg man bör ta per dag är något mellan 10 000 - 12 000. Nu har jag riktigt dåligt samvete över hur lite den visade idag.

Ett gott råd: Köp aldrig stegräknare!

Sweet S.här med Puzzle Ball som vi byggde igår

Rödvin, en av de billigare varianterna. 3,45 chf = 2,50 €

Missar du ett tåg, så går det alltid nya.

I am back!
Back in Switzerland. Back in Luzern.
Back to the glorious life.

Efter 16 dagar i Finland så kändes det minst sagt vemodigt att ta avsked. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när jag än en gång såg lilla Vasa försvinna bland molnen. Blandade känslor. Konstigt att lämna allt och alla igen, en vecka till i Finland hade ju inte varit helt fel. Samtidigt helt pirrig i kroppen, för jag vet att våren här i Luzern kommer att bli underbar. Det har varit några otroliga månader, men jag har en känsla av att de kommande blir bättre. Så nej, det blev inga tårar. Valde istället att sova mig genom båda flygresorna och när jag landade i Zürich, då var jag hemma!

Efter att ha promenerat från bahnhof hem till mitt krypin med 30 kg packning var jag slutkörd. Då var det bara att öppna kappsäcken och fortsätta packa för nästa resa, för på måndagen bar det av till Frankrike.

Måndagen började med städning och tvätt vid familjens. I köket hittade jag ett kuvert, som innehöll mina tågbiljetter, beskrivning på tågbyten och pengar till färdkost. Det skulle vara en enkel resa egentligen, med endast ett tågbyte som skulle ske i Geneve, där jag då skulle hoppa på en spårvagn till en annan station, där fanns ett tåg som i sin tur skulle ta mig över till den franska sidan. Så simpelt. Så enkelt. Allt jag behövde göra var att byta tåg en gång, jag har gjort det förut. Piece of cake för många, men inte för mig. Så här gick det till:

Tre timmar tågresa till Geneve - check!
Hitta till nästa station i Geneve - check! (Efter att ha frågat omkring 30 pers om vägen OCH åkt med fel spårvagn två ggr.)
Byta tåg i Annemasse, franska sidan - check! (Blev tvungen att byta tåg en gång till, efter att ha missat två tåg i Geneve)
Anlända till slutdestination, Sallanches-Combloix-Megeve - Inte check!

Jag hamnade helt fel, nämligen i Evian. ( Ja, Evian som i vattnet Evian.) Så tokigt det kan gå. Märkte plötsligt att det blev väldigt tyst och tomt i tåget. Det blev mörkt och ännu tystare, jag svär att jag hörde mitt hjärta bulta! Jag sprang helt chockad genom korridoren i det ruckliga lilla tåget, dörrarna var låsta. Herregud! På fem minuter hann jag tänka en hel del; kommer jag frysa ihjäl på ett B-klass tåg i Frankrike? Vem fan ska hitta mig här? Har jag något att äta? Plötsligt öppnade någon dörren utifrån och jag hoppade ut och sprang utan att se bakåt. Jag var livrädd, och den förste jag ringde var mamma i Finland. Väl medveten om att mamma och pappa inte kunde rädda mig, men det fanns ingen annan jag ville prata med. Min värdmamma lät både orolig och irriterad när jag några minuter senare ringde och berättade var jag var. En och en halv timme senare var hon där, och jag fick sätta mig ner i min trygga Jeep och andas ut. "Haha, nu har du iallafall sett Evian Heidi, det är en jätte fin stad!", värdmamman tröstade så gott hon kunde. Äh. Jävla Evian.

Utöver måndagen, så var min vecka i Frankrike riktigt rolig. Det var mest jobb för min del, men det var så otroligt fint ställe och barnen var riktigt söta hela veckan! Ja förutom en dag när Harald sa att jag var fet. Tänk att pojkar vet redan i 3-års åldern vad som verkligen sårar en flicka!

Stackars underbara mellanbarnet fick kräksjuka igår, så idag var han hemma och höll mig sällskap. Vi byggde en Puzzle-Ball (kanske mest jag...), läste tre böcker om Pettson och Findus, spelade Amy Macdonald - This is the life på repeat och gjorde chokladbollar. Jag vet inte hur det var med honom, men jag hade skoj iallafall!

Harald vid den älskade skidskolan

Chalét vi bodde i under veckan.

Ett stort grattis till de som orkar ta sig igenom detta enormt långa inlägg, som vanligt fyllt av onödiga detalljer! Borde verkligen sluta blogga mitt i natten, jag svamlar ju.

Sleep tight and don't let the bedbugs bite.
But if they do, grab a shoe and beat them red and blue.