Missar du ett tåg, så går det alltid nya.

I am back!
Back in Switzerland. Back in Luzern.
Back to the glorious life.

Efter 16 dagar i Finland så kändes det minst sagt vemodigt att ta avsked. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när jag än en gång såg lilla Vasa försvinna bland molnen. Blandade känslor. Konstigt att lämna allt och alla igen, en vecka till i Finland hade ju inte varit helt fel. Samtidigt helt pirrig i kroppen, för jag vet att våren här i Luzern kommer att bli underbar. Det har varit några otroliga månader, men jag har en känsla av att de kommande blir bättre. Så nej, det blev inga tårar. Valde istället att sova mig genom båda flygresorna och när jag landade i Zürich, då var jag hemma!

Efter att ha promenerat från bahnhof hem till mitt krypin med 30 kg packning var jag slutkörd. Då var det bara att öppna kappsäcken och fortsätta packa för nästa resa, för på måndagen bar det av till Frankrike.

Måndagen började med städning och tvätt vid familjens. I köket hittade jag ett kuvert, som innehöll mina tågbiljetter, beskrivning på tågbyten och pengar till färdkost. Det skulle vara en enkel resa egentligen, med endast ett tågbyte som skulle ske i Geneve, där jag då skulle hoppa på en spårvagn till en annan station, där fanns ett tåg som i sin tur skulle ta mig över till den franska sidan. Så simpelt. Så enkelt. Allt jag behövde göra var att byta tåg en gång, jag har gjort det förut. Piece of cake för många, men inte för mig. Så här gick det till:

Tre timmar tågresa till Geneve - check!
Hitta till nästa station i Geneve - check! (Efter att ha frågat omkring 30 pers om vägen OCH åkt med fel spårvagn två ggr.)
Byta tåg i Annemasse, franska sidan - check! (Blev tvungen att byta tåg en gång till, efter att ha missat två tåg i Geneve)
Anlända till slutdestination, Sallanches-Combloix-Megeve - Inte check!

Jag hamnade helt fel, nämligen i Evian. ( Ja, Evian som i vattnet Evian.) Så tokigt det kan gå. Märkte plötsligt att det blev väldigt tyst och tomt i tåget. Det blev mörkt och ännu tystare, jag svär att jag hörde mitt hjärta bulta! Jag sprang helt chockad genom korridoren i det ruckliga lilla tåget, dörrarna var låsta. Herregud! På fem minuter hann jag tänka en hel del; kommer jag frysa ihjäl på ett B-klass tåg i Frankrike? Vem fan ska hitta mig här? Har jag något att äta? Plötsligt öppnade någon dörren utifrån och jag hoppade ut och sprang utan att se bakåt. Jag var livrädd, och den förste jag ringde var mamma i Finland. Väl medveten om att mamma och pappa inte kunde rädda mig, men det fanns ingen annan jag ville prata med. Min värdmamma lät både orolig och irriterad när jag några minuter senare ringde och berättade var jag var. En och en halv timme senare var hon där, och jag fick sätta mig ner i min trygga Jeep och andas ut. "Haha, nu har du iallafall sett Evian Heidi, det är en jätte fin stad!", värdmamman tröstade så gott hon kunde. Äh. Jävla Evian.

Utöver måndagen, så var min vecka i Frankrike riktigt rolig. Det var mest jobb för min del, men det var så otroligt fint ställe och barnen var riktigt söta hela veckan! Ja förutom en dag när Harald sa att jag var fet. Tänk att pojkar vet redan i 3-års åldern vad som verkligen sårar en flicka!

Stackars underbara mellanbarnet fick kräksjuka igår, så idag var han hemma och höll mig sällskap. Vi byggde en Puzzle-Ball (kanske mest jag...), läste tre böcker om Pettson och Findus, spelade Amy Macdonald - This is the life på repeat och gjorde chokladbollar. Jag vet inte hur det var med honom, men jag hade skoj iallafall!

Harald vid den älskade skidskolan

Chalét vi bodde i under veckan.

Ett stort grattis till de som orkar ta sig igenom detta enormt långa inlägg, som vanligt fyllt av onödiga detalljer! Borde verkligen sluta blogga mitt i natten, jag svamlar ju.

Sleep tight and don't let the bedbugs bite.
But if they do, grab a shoe and beat them red and blue.